Det värsta är över- det värsta av yrseln och den brännande, krypande och stickande känslan är borta- så jag ser ljuset i den mörka tunneln! Dock är krämpor i ffa knän fötter och armbågar kvar och jag bollar mkt fram och tillbaka med mig själv om vad som är vad. Vad beror på borelian och vad beror på överbelastning och tidigare skador?! Förmodligen en kombination. Jag vet att min kropp tagit enormt med stryk från skidåkartiden och förr eller senare så kommer bakslag eller förslitningar från den tiden. Jag känner min kropp och det känns som att det mesta handlar om förslitningar.
Nu ska jag iaf starta en 30 dagars ”expedition smärtfri”. Jag kan inte bara sitta och vänta och se på. Det gäller väl att prova sig fram. All typ av pulshöjande aktivitet kommer dock få stå tillbaka ett tag. Först och främst ska pencillinkuren och återkoll efter det bockas av.
Men hörni, hör på det här.
Lämpligt nog då alla mina kroppsliga problem dök upp fick jag en förfrågan på mailen från fina Johanna som jobbar för ett företag där man säljer MBT-skor. Hon undra om jag var intresserad av att testa en nyare modell av MBT-skon, Ni vet den där skon man vanligtvis förknippar med äldre människor som har ont i både fötter, knän, höfter och ryggar. Å då passar jag bra in i den kategorin just nu så självklart skrek jag jaaaa utan att blinka.
Därför åkte jag in till John Pelle Sport butiken på Götgatan i dag och provade ut ett par fräna MBT och om en månad blir det utvärdering-därav min ”expedition”.
Kan man inte träna sig i fysisk form får man hitta andra metoder och utvägar. Kommer även att kombinera dessa skor med ett annat hjälpmedel. Mer om både MBT-skorna och andra prylen imorn.
Nu är iaf dag 1 och promenad 1 med MBT till ända. Hur det känns, återkommer med det me’.

Igår såg det ut såhär.

En infart i armen som tog emot en del smärtlindring. Jag är så fruktansvärt less på värk och elände just nu så hälften vore nog.
Vad som hände?
jo, jag Skulle vara snäll och hjälpa Marko att leta efter sin nyckel till båten och skulle gå igenom klädesplagg i tvättstugan som han misstänkte att nyckeln kunde ligga i. Han är nämligen expert på att inte plocka ur sina fickor. Hade precis dragit ut två maskiner tvätt i en sån där låg gallerkorg som låg på golvet och skulle ”bara” lyfta den åt sidan….Med min redan onda rygg. tänker mig inte för och Tar i, och den brännande känslan som högg tag i bäcken och länd fick mig att falla ihop. Och där låg jag med smärta värre än värst. Blev livrädd att jag dragit sönder någon muskel eller förskjutit en kota. Vid minsta lilla försök att resa mig kom yrsel och illamående. Marko och Tobbe fick baxa in mig i bakluckan.
Väl inne på akuten misstänkte man diskbrock men som tillslut ”bara” diagnostiserades till ett kraftigt ryggskott.
Träning och det ”normala” livet verkar få vänta på sig någon månad till.
Tycker att det räcker nu..
Idag är det inte så mkt bättre och det är resultatet till denna stiltje på bloggen. Så ni vet. Men jag ska kämpa. Skam den som ger sig
På’t igen!

Idag knåpade jag ihop ett alldeles eget recept på en nöt och morotskaka, över förväntan god faktiskt Receptet får ni tyvärr vänta lite med då jag har fått äran att just tillverka detta recept åt självaste Kivik, ni vet de med de goda juicerna och musterna. Men så fort den lägger ut det hojtar jag till! Men ni får en liten kik-pik. Mkt roligt!

Sen har dagen flugit iväg trots att jag inte åstadkommit så mkt alls. Den mesta energin läggs på att flytta fokus, dämpa mig själv och kasta bort alla tankar som yr omkring, vilket inte alls är lätt då jag vanligtvis frigör stress, oro och tankar vid motion. Men nu går inte det och då får man flytta fokus, så det pysslar jag med känner mig lite sjösjuk men ska iaf ta mig in till city för en middag med syster och sen blir det till att supportra Marko på plats. Blir en skön kväll. Hoppas ni får en lika så.

Fina fina underbara My. Hon kan musik- skriver, spelar, sjunger själv, och humor, humor har hon också.
Igår hade hon sin egen konsert, en releasekonsert för sin alldeles egna nu släppta EP.

Jag var stressad som en gnu när jag kom dit igår och det kändes så obra. Slog mig ner i en av raderna i lokalen på en av de faktiskt sköna ”bio”stolarna.
Där och då blev jag lugn i det dunkla mörkret och av My’s fina musik. Tänk att musik kan få oss att slappna av, må bra, bli peppade, påminna oss om saker. Musik är skönt, att bara få luta sig tillbaka och låta någon annan få göra jobbet, och själv behöver man bara lyssna.

Bra jobbat min My <3

Äh vad tusan. Nu är det uppryckning som gäller, mentalt iaf. Ja fysiskt kan jag inte göra så mkt åt förrän jag helt enkelt känner mig piggare och orkar aktivera mig mer än 5 min i raken.

Men mentalt, där finns det alltid att jobba med, å speciellt nu. Det är alltid lätt att trycka ner sig själv och gräva sig djupare ner i skiten än nödvändigt.
Jag har två val.

1. Antingen väljer jag att se svart, dra täcket över mig och begrava mig bland alla mörka ”tänk-om-tankar”…

Eller…

2. …så gillar jag läget och gör sådant som får mig att må bra under tiden jag väntar ut denna lömska borrelian. Det finns ju massor av oaktiva saker som jag faktiskt gillar. Ex skriva, måla, teckna, sy och leka m Melker på golvet är ju bara några saker. Sen kan det ju vara bra att ge sig själv något härligt peppande ord i spegeln. Något som passar rätt bra just nu är ”det kan bara bli bättre Jessica”.

För någonstans är det ju så, att efter regn kommer solsken, och efter en dipp kan det BARA BLI BÄTTRE.

Nya tag.

Här är det lugna fisken… Jag måste försöka lägga fokus på något annat än på min vanligtvis aktiva livsstil. Det är svårt, skitsvårt! Tänk er själva att det ni älskar och brinner för mest i livet (ja förutom barnen såklart) ska ni helt plötsligt ”glömma” och lägga åt sidan. Se men inte röra. Nu ska kraft läggas på något annat. Att bli frisk och fri från alla symptom. Men under tiden, Vad är annat? Vad gillar jag göra om jag inte tränar och håller igång? Det var ju med träningen som allt det andra kom på köpet, för det var ju då som jag fick energi och inspiration till allt det andra. Det aktiva livet är det ända jag vet och gjort sedan barnsben. Jag känner mig bara instängd och energilös men ändå på ett sånt sätt som är behövligt. Skulle jag ens försöka att ta mig ut på ett pass så skulle det ändå inte gå. Smärtan orken och tröttheten sätter stopp och det är kroppens sätt att tala om att vila är det ända rätta. Jag vill helst bara sova men måste lägga den lilla energi som ibland dyker upp på något annat än tankar. Tankar kan vara bra på många sätt men inte om dem är som de jag har nu. Mkt tänk som tar upp så onödig tid. Jag kan ändå inte göra något åt situationen mer än att acceptera och vänta.. Det har dock blivit bättre men det är klart man blir skraj då man får läskiga krämpor i hela kroppen som sätter käppar i hjulet och som inte försvinner i första taget och troligtvis kommer ta tiiiiiid. Dagar, veckor, månader. Tid. Men det blir bra, det ska bli bra! Läskiga fästningar och läskiga sjukdomar!
Ska nog plocka fram mitt skissblockk och mina pennor, skingra tankarna. Jag gillar ju att skapa, måla och rita. Får se om jag åstadkommer något.

Då till hemskheterna.

Som jag redan berättat var Fredagen som var den bland den värsta dagen i hela mitt än så länge levda liv.

Dagen började som de flesta andra dagar tills dess att telefonen ringer med ett tråkigt besked. Nisse, ena av Markos 2 små griffons har åkt in på sjukhuset igen. Lunginflammationen so han tidigare i veckan var in och fick behandling för hade nu blivit sämre igen och han hade fått allt svårare att andas. Efter många om och men gav han upp och somnade in. Nisse var en riktig liten krutgubbe som satte avtryck hos alla. Han kom alltid trippandes fram och stuffade bort Hugo (brorsan) för att få uppmärksamheten, gnällde och skällde då han ville ner eller upp från trappor och soffor. Låg helst ihopkrupen i en svettig armhåla och älskade att bli kliad bakom örat. Snarkade som en hel karl och fick sina tokryck lite då och nu. Han kunde se djur på tvn som han skällde högt på och ibland satt han bara och stirrade ut i det tomma. Högt gräs var jobbigt och då hoppade han ofta på en framtass och den andra i luften. Småbarn var inte heller någon hit, då drog han sig helst bort och med en mun innehållandes 1 hörntand kunde han inte heller göra allt för stor skada. Nisse var en riktig liten kämpe som för 3 år sedan kom tillbaka efter en hästspark i huvudet. Det var ett mirakel och att han fick 3 år till efter den olyckan och med följd av div epilepsianfall, snedställd rygg och nu lunginflammationen var mer än begärt. Han har levt sitt liv till fullo och fyllt våra liv med mkt kärlek och mys. Nisse blev 12 år.

R.I.P Nisse <3

Till råge på allt skada ju Marko foten och jag fick beskedet Borrelia……

Say no more.

Idag är det en solig söndag där jag försöker lägga fokus på annat..

..men imorn är det måndag och en ny vecka med nya tag.